Det är hög tid att vi ställer oss frågan: hur mycket av regeringens nya satsning på en ”konkret nollvision” verkligen kommer att förändra den tragiska verkligheten för kvinnor i Sverige? Justitieminister Gunnar Strömmer och statsminister Ulf Kristersson försöker nu framstå som ryttare i blanka rustningar, som om de kan rida in och lösa ett problem som har djupa och komplexa rötter i vårt samhälle.
Ett grundläggande problem med deras förslag är det ensidiga fokuset på att låsa in ”farliga män”. Visst, det är viktigt att skydda kvinnor från de som utgör en uppenbar fara, men vad händer med det förebyggande arbetet? Att låsa in gärningsmän är en reaktiv åtgärd. Det löser inte de strukturella problem som ligger till grund för mäns våld mot kvinnor. Det handlar inte bara om att straffa; det handlar om att förändra normer och att utbilda nästa generation. Utan ett långsiktigt perspektiv kan vi lika gärna sätta plåster på ett krossat ben.
Regeringens plan att införa ”säkerhetsförvaring” för personer med hög återfallsrisk kan tyckas vara en nödvändig åtgärd, men den målar över problemen istället för att adressera dem i grunden. Att tro att detta är en ”ny typ av påföljd” är att blunda för det faktum att Sverige redan brottas med överbelagda fängelser och en bristande rehabiliteringsprocess för brottslingar. Vad kommer hända med dessa män när de släpps ut efter att ha avtjänat ett straff? Att skärpa straffen gör inte att vi skapar en tryggare miljö, det kan tvärtom leda till att fler människor radikaliseras och att problemen förvärras.
Och låt oss diskutera ministerrådet som ska ”systematisera arbetet med mäns våld mot kvinnor”. Har vi verkligen sett tillräckligt av sådana råd som kan leverera något meningsfullt? Det verkar mer som en åtgärd för att ge sken av handlingskraft snarare än att faktiskt åstadkomma förändring. Att Ulf Kristersson själv ska leda detta initiativ ger oss en falsk trygghet, som om hans personliga engagemang skulle kunna övervinna de enorma systemfel som existerar.
Vi får inte glömma de kvinnor vars liv har tragiskt tagits ifrån dem. Vi måste hedra deras minne, inte genom att enbart lova reformer, utan genom att skapa ett samhälle där kvinnor inte behöver vara rädda för att leva sina liv fritt och utan skräck. Regeringens nollvision förefaller blott en retorisk åtgärd, något som i slutändan kan visa sig stå i kontrast till oändliga föreläsningar om vikten av prevention och utbildning.
I stället för att ett nytt ministerråd ska ge oss hopp, krävs en verklig vilja att förändra samhällets grundläggande attityder och strukturer kring kön och våld. Det är där vi måste börja – annars kommer vi alltid att fortsätta att hantera symptomen snarare än att bota sjukdomen.
Glöm inte att hjälpa kvinnorna och barnen som är utsatta.
Britt-Inger Hedström Lundqvist/Romni
Lämna ett svar