Det började med ett leende på nattklubbsgolvet. Han kom som en stormvind mitt i min första separation från min dåvarande och första sambo. Jag var 19 år.
Som en trygg varm sten i fickan var han, tills vi efter 1 år som långdistanssärbos beslutade oss för att jag skulle flytta till hans stad ganska långt bort från min trygga miljö och min familj och mina vänner. Första tiden gick bra, jag hade fått ett jobb på nya orten och allt flöt på, förutom att han började klaga på att telefonräkningen var dyr. ”Kan du ringa mer sällan till dina släktingar kanske?”
Så blev det.
Så hittade jag nya vänner på samma gård som vi bodde. De var inte välkomna hos oss, det fanns ju killar bland dem, sa han. Det räckte med hans kompisar. På mitt nya jobb hittade jag en kompis som jag berättade ganska mycket för. Han blev arg över situationen och kom på spontanbesök och åkte på rejält dabb av min sambo så han inte skulle lägga sig i mer. Jag slutade att bli kompis med nya personer.
Vi fick vårt första barn. Och jag började känna mig instängd. Fick nytt jobb och lite mer insikter i världen utanför min trånga bubbla. Det hade såtts ett litet frö hos mig om att jag ville vara själv.
Efter ett par år fick vi barn igen. Min sambo gjorde allt för att jag inte skulle ha vänner eller anledningar till att lämna hemmet mer än att jag skulle vara på jobbet. Varje dag ringde han på min lunch och frågade vilka som var där och vad jag gjorde. Och jag svarade.
Jag började sakta att stagnera.
Det gick ytterligare ett par år och jag tyckte inte bara att min bubbla var trång, jag började känna mig kvävd och inlåst. Vårt gemensamma bankkonto dit min lön gick, hade sambon tagit bort min behörighet att ta ut pengar på plötsligt. Jag fick 500 kr i handen i månaden att handla mat för till familjen, resten handlade han när han ansåg att det behövdes. Jag hade tydligen blivit ännu mer slösaktig var orsaken.
En väninna jag hade träffat på jobbet peppade mig och sa att det hela var sjukligt och jag måste ta mig ur det. Hon såg vad som försiggick. Om jag ville umgås med gamla vänner så lämnade han plötsligt bort barnen till grannar eller bekanta och ringde och berättade det för mig, så jag skulle komma hem.
Han dök upp ibland på ställen där jag minst anade det. Lämnade barnen till någon. Och talade om det för mig. Så jag åkte hem. Till sist ordnade jag i smyg så att min lön kom på ett eget konto och började leta lägenhet. Också såklart i smyg.
En gång ringde han när jag tittade på en lägenhet och jag fick känslan av att han såg det och sprang ut ur lägenheten som jag naturligtvis inte vågade ta.Till slut tog jag mig mod att tacka Ja till erbjudande om en annan lägenhet. För barnens skull alldeles på tok för nära honom.
När jag sa att jag skulle flytta så fick jag till svar att han skulle fixa så bara han fick ha barnen. Oj, vad jag lärde mig mycket om vårdnad och skyldigheter på detta! Dagen jag skulle flytta meddelade han mig att allt vi gemensamt haft i över 15 år inte tillhörde mig längre, det fanns ingenting att dela upp. Allt var hans och bara hans Han tyckte att det borde jag ha räknat med, eftersom det var jag som skulle flytta.
Jag satte mig i den nya lägenheten med endast en jätteliten bäddsoffa, för den kunde jag visa honom kvitto på att den var min. Barnen hade inga saker, ingen TV och inga sängar. Ingenting fanns. Och det lilla jag hade lyckats spara räckte bara till första hyran. Han skulle absolut följa med när jag skulle köpa sängar till barnen och mig. Inte ens det fick jag göra trots att jag nu var själv.
Han skrattade tillsammans med den manlige möbelförsäljaren om att jag lika gärna kunde sova på golvet. Och blev helt vansinnig när jag köpte en dubbelsäng till mig. Åren fortsatte att gå med varierande hotfulla situationer, jag lärde både mig och barnen strategier för att de skulle drabbas minst av det hela.
Tills jag träffade en man.
Som sa till på skarpen till exsambon. Så blev det lite lugnare. Många hämndaktioner har jag upplevt efter det, men det blev lugnare. Jag har växt sedan dess. Inombords. Lärt mig massor om människor och beteenden, myndigheter, lagar och avtal.
Nu är barnen vuxna och har en rätt så usel relation med sin far. Men de är snälla och generösa mot sina partners. De pratar ibland om att de såg hur jag slet för att vi skulle ha mat på bordet. Men han slog mig aldrig. Som det heter. Han krympte min värld till att passa i hans hand bara. Ekonomiskt våld är ett våld som oftast drabbar kvinnor och barn. I vårt moderna samhälle.
Det började med ett leende…
Anonym
Tack och starkt av dig att berätta. Du berättar så bra om den extrema kontrollen som många av oss kvinnor kan komma i. Många andra kvinnor kan känna igen sig i detta, och kanske din berättelse kan få några att våga ta steget och lämna. Det är så viktigt att vi vågar berätta. Kramar till dig och det glädjer mig att läsa att du i dag har mött en ny man som stöttar dig . Lillemor Holmlund