Styrelsen för Romni skickade in en insändare till magasin DIKKO som en reaktion på Tidö 2.0 förslaget. Nedan kommer den i sin helhet.
Bland de 132 förslagen som Timbro och Oikos lägger fram i ett gemensamt reformprogram, Tidö 2.0, finns det initiativ som vid en första anblick kanske kan uppfattas som både kloka och önskvärda. Trots denna potential finns det en övergripande känsla av att helheten av förslagen är hårdsmälta och riskerar att orsaka förstoppning.
Tankesmedjorna Timbro och Oikos som tagit fram Tidö 2.0 föreslår bland annat att positiv särbehandling ska avskaffas. Detta förslag kan ses som märkligt, särskilt med tanke på den roll som positiv särbehandling har haft i strävan mot ökad jämställdhet och rättvisa i samhället. Att avveckla Jämställdhetsmyndigheten och MR-institutet, samt att avsluta principen för jämställdhetsintegrering, kommer leda till en urholkning av de framsteg som gjorts inom dessa områden.
Vidare föreslås Tidö 2.0 att diskrimineringsförbudet i regeringsformen skrivs om till ett generellt krav på likhet inför lagen. Även om likhet inför lagen är en grundläggande princip i en demokratisk rättsstat, kan en sådan omformulering riskera att minimera behovet av aktiva åtgärder som syftar till att kompensera för historiska och strukturella orättvisor, som till exempel de som romanifolken i Sverige utsatts för. Att begränsa eller helt ta bort de aktiva åtgärderna i diskrimineringslagen kan dessutom skapa en situation där personer som redan befinner sig i underläge ytterligare marginaliseras.
Inom kulturområdet föreslås en avveckling av bidragsberoende och likriktning, vilket kan tolkas som ett steg mot större självständighet för kultursektorn. Ändå väcker förslaget frågor om hur de nya kulturpolitiska målen kommer att utformas och om dessa verkligen kan främja mångfald och demokratisering av den offentliga konsten. Förslaget om att kraftigt utöka skatteavdrag för donationer till den ideella sektorn kan också leda till en förändrad dynamik i hur kultur och samhällsengagemang finansieras, men riskerar samtidigt att snedvrida stödet så att endast vissa typer av verksamheter får tillgång till resurser.
Men det man också kan se är att kvinnor nu ska vallas närmare spisen när, pappamånaderna tas bort, och kvinnorna luras att återvända till mer traditionella roller i hemmet. Detta innebär en förändrad syn på arbetsmarknaden där det offentliga ansvaret för barnomsorg minskar, och där insatser som ”barnomsorgschecken” återinförs för att stödja familjer som vill ha barn hemma.
Det går inte annat än känna oro över de föreslagna politiska förändringar som hotar. Det finns farhågor kring att dessa reformer negativt kommer att påverka studentkårer, religiösa samfund, pensionärsorganisationer, hyresrättsrörelser och fackföreningar, samtidigt som de tillåter hets mot etniska grupper och främjar rasistiska och antisemitiska känslor.
Den övergripande tonen antyder att denna politik kommer att leda till minskad rösträtt, begränsade utbildningsmöjligheter för arbetarklassen och en återgång till ålderdomliga könsroller, med liten hänsyn till mänsklig jämlikhet eller medkänsla för de mest behövande.
Styrelsen föreningen Romni
